Vi underskattar nästan alltid det vi redan har gjort

Det finns en sak som fascinerar mig, och det är hur dåliga vi människor verkar vara på att se våra egna framsteg.

Vi lägger ofta märke till det vi inte kan. Det där målet vi ännu inte nått. Kilona vi fortfarande vill lyfta, löptiderna vi vill förbättra eller övningarna vi ännu inte behärskar. Blicken riktas nästan automatiskt mot det som ligger framför oss, och kanske är det inte så konstigt. Det är ju dit vi vill.

Men ibland tror jag att vi glömmer att titta åt andra hållet.

Jag har haft många samtal med medlemmar genom åren där någon beskriver sig själv som att det ”inte hänt så mycket”. Sedan börjar vi prata. Vi går tillbaka några månader och försöker minnas hur det faktiskt såg ut när personen började. Plötsligt kommer detaljerna fram. Värken i ryggen som gjort det jobbigt att lyfta matkassarna. Flåset som tog slut efter några trappor. Osäkerheten inför att ens kliva in på ett gym.

Det är först då det blir tydligt hur mycket som faktiskt har förändrats.

Det märkliga är att utveckling nästan alltid fungerar så. Den sker så långsamt att vi vänjer oss vid den. Det som en gång kändes svårt blir så småningom vardag, och när det har blivit vardag slutar vi ge oss själva beröm för det. Vi flyttar bara blicken till nästa mål och fortsätter framåt.

Jag tror att det är en ganska mänsklig egenskap. Den driver oss säkert framåt på många sätt, men den gör också att vi ibland känner oss otillräckliga trots att vi egentligen har kommit väldigt långt.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att stanna upp ibland.

Inte för att säga att vi ska vara nöjda och sluta utvecklas. Tvärtom. Jag älskar att människor sätter nya mål och vill utmana sig själva. Men jag tror också att vi behöver bli bättre på att ge oss själva samma uppmuntran som vi så lätt ger andra.

För sanningen är att vi ser andras framsteg mycket tydligare än våra egna.

Vi applåderar när någon annan gör sin första armhävning, springer sin första kilometer eller vågar testa något nytt. Samtidigt glömmer vi att fira våra egna små segrar, trots att de ofta krävt minst lika mycket mod.

Kanske gäller det inte bara träning.

Kanske skulle många av oss må bra av att ibland stanna upp mitt i livet och fråga oss själva samma sak som jag ibland frågar våra medlemmar:

”Hade du trott att du skulle vara här för ett år sedan?”

Jag tror att svaret förvånar fler än man kan ana.

Vi ses nästa söndag. Då pratar vi om träning igen. Fast egentligen om livet.

/Carro, delägare och coach på CrossFit 749.