Sluta börja om – Del 2

Motivation kommer inte att rädda din träning

Det finns en särskild känsla som brukar infinna sig när man bestämmer sig för att börja träna igen. Man har fått nog av att känna sig trött, stel eller ur form och plötsligt känns det nästan lite härligt att tänka på den nya starten. Man ser framför sig hur man kommer in i sina nya rutiner, tränar regelbundet, äter lite bättre och snart känner sig både starkare och piggare. Kanske köper man till och med nya träningskläder. För den här gången ska det bli annorlunda.

Och ofta blir det faktiskt så. I början.

Motivationen finns där. Du går till träningen trots att du kanske inte gjort det på länge, du känner dig nöjd efteråt och får den där härliga känslan av att vara på väg någonstans. Nästa pass är redan inplanerat och plötsligt känns det inte alls särskilt svårt. Det är nästan som att motivationen har löst hela problemet åt dig.

Tills den inte gör det längre.

För någonstans kommer den där tisdagen när arbetsdagen blev längre än du tänkt, sömnen blev sämre än vanligt och soffan hemma känns ungefär hundra gånger mer lockande än träningsväskan som står i hallen. Du tittar på tiden och börjar förhandla lite med dig själv. Du kan ju faktiskt träna imorgon. Du har varit duktig den här veckan. Ett pass hit eller dit spelar väl ingen roll.

Och det gör det förstås inte heller.

Problemet är när ett missat pass blir två, två blir en vecka och en vecka plötsligt känns som ett bevis på att den där nya träningsrutinen aldrig riktigt blev av. Då väntar vi gärna på motivationen igen. Vi tänker att vi ska komma tillbaka när vi känner oss mer taggade, när vardagen lugnat ner sig eller när vi fått tillbaka den där känslan vi hade när vi började.

Och så börjar vi om.

Det är ganska märkligt egentligen, hur mycket ansvar vi lägger på motivationen. Vi förväntar oss att den ska dyka upp precis när vi behöver den, bära oss genom trötta tisdagar och stressiga torsdagar och dessutom helst stanna kvar tills den nya vanan är etablerad. Men motivation fungerar inte riktigt så. Den kommer och går, påverkas av sömn, stress, arbete, relationer, årstid och ungefär tusen andra saker som hör ett vanligt liv till.

Det betyder inte att motivation är oviktig. Tvärtom kan den vara fantastisk. Den kan få oss att ta det första steget, prova något nytt och känna att förändring faktiskt är möjlig. Men den är en ganska dålig grund att bygga hela sin träningsrutin på.

För om du bara tränar de dagar du känner för det kommer du ganska snart upptäcka att du inte särskilt ofta känner för att träna precis när livet är som mest intensivt. Och det är ju då vi kanske behöver träningen som allra mest.

Det är här jag tror att vi ibland har missförstått vad en hållbar träningsrutin faktiskt är. Vi tänker att den handlar om att vara tillräckligt disciplinerad för att tvinga sig själv iväg, men jag tror att det ofta handlar betydligt mer om att skapa en vardag där beslutet inte behöver vara så stort varje gång.

När träningen har en bestämd tid, när du vet vad du ska göra när du kommer dit och när det finns människor som känner igen dig och förväntar sig att du dyker upp, blir det helt enkelt mindre att förhandla med. Du behöver inte varje tisdag bestämma om du är en person som tränar. Du behöver bara gå till träningen, precis som du gör andra saker som har blivit en självklar del av din vecka.

Det är också en av anledningarna till att coachning kan göra så stor skillnad. Det finns något väldigt avlastande i att slippa bära hela ansvaret själv. Någon har planerat passet, någon kan hjälpa dig anpassa det efter dagsformen och dina förutsättningar, och någon ser faktiskt att du är där. Det kan låta som små saker, men tillsammans gör de att träningen blir betydligt mindre beroende av hur motiverad du råkar känna dig just den dagen.

Och så finns det människorna runt omkring.

Det är lätt att underskatta hur mycket det betyder att känna igen ansikten, veta att någon kommer fråga hur det gick med det där du berättade om förra veckan eller att en coach märker när du plötsligt gjort något du kämpat med länge. Träningen blir inte längre något du ska prestera inför på egen hand, utan något du är en del av. Det finns en plats där du hör hemma och människor som förväntar sig att se dig där.

Det gör inte att du plötsligt kommer älska varje träningspass. Det är nog inte ens målet.

Vissa pass kommer kännas fantastiska. Andra kommer kännas som något du bara ska ta dig igenom. Ibland kommer du känna dig stark och pigg, ibland kommer du undra varför du överhuvudtaget gick dit. Men det fina är att ett helt okej pass fortfarande räknas.

Det är faktiskt en ganska viktig insikt.

Vi har en tendens att värdera våra träningspass utifrån hur bra de kändes. Ett riktigt bra pass får högsta betyg medan ett pass där kroppen var tung och motivationen obefintlig nästan känns som bortkastad tid. Men kroppen bryr sig inte särskilt mycket om vilket pass du tyckte var roligast. Den påverkas av vad du gör över tid.

Det är därför de där helt vanliga passen betyder så mycket. De som inte blir några fantastiska berättelser. De som inte ger dig ett nytt personbästa eller får dig att gå hem och känna dig som en atlet. De där passen som bara händer, en tisdag i september, en torsdag i november och en måndag när du egentligen hade kunnat tänka dig något helt annat.

Det är där vanan byggs.

Och kanske är det också där skillnaden ligger mellan att träna i perioder och att faktiskt få träningen att bli en del av livet. När du inte längre behöver känna efter lika mycket innan du går. När träningsväskan står redo, tiden finns i kalendern och du vet att det är det du gör på tisdagar. Inte för att du alltid vill, utan för att det har blivit en del av vem du är och hur din vecka fungerar.

Det betyder inte att livet aldrig kommer att störa. Det kommer det att göra. Du kommer att missa pass, bli sjuk, resa bort, få för mycket på jobbet eller helt enkelt ha perioder där träningen får mindre plats. En hållbar rutin är inte en rutin som aldrig bryts. Det är en rutin som du hittar tillbaka till.

Det är en ganska stor skillnad.

För du behöver inte vara perfekt för att vara konsekvent. Du behöver inte träna fem gånger i veckan för att vara en person som tränar. Du behöver inte känna dig motiverad varje gång du går till gymmet. Och du behöver framför allt inte tolka ett avbrott som att du är tillbaka på ruta ett.

Du fortsätter från där du är.

Kanske är det därför vi behöver sluta vänta på motivationen och istället börja bygga en vardag som hjälper oss även när motivationen tagit ledigt. En vardag där träningen har sin plats, där någon väntar på dig och där du inte behöver uppfinna allt från början varje gång.

För motivation är härlig när den finns där. Men den behöver inte köra.

Den kan åka med i baksätet.

Och ibland får den faktiskt stanna hemma.

Kanske är det dags att sluta börja om.

Du behöver inte vara vältränad, motiverad eller ha allt på plats för att börja träna. Du behöver inte heller veta exakt vad du ska göra eller hur du ska göra det.

Börja där du är.

Hos oss får du hjälp att komma igång, utvecklas utifrån dina förutsättningar och hitta en träning som fungerar i verkliga livet.

www.crossfit749.se