Det modigaste jag hör i gymmet

Jag tror att många skulle svara ungefär likadant om jag frågade vad det modigaste man kan göra på ett gym är.

Lyfta riktigt tungt.

Tävla.

Våga pressa sig tills benen skakar eller lungorna bränner.

Och visst finns det ett mod i det. Att utmana sina gränser är aldrig enkelt.

Men ju längre jag har arbetat som coach, desto mindre övertygad har jag blivit om att det är där det största modet finns.

För några dagar sedan stod en medlem kvar efter passet. Alla andra hade börjat plocka undan sina saker och samtalen hade redan flyttat ut mot parkeringen. Personen tittade en stund på skivstången, sedan på mig och sa nästan lite ursäktande:

”Kan du visa mig igen? Jag får inte riktigt till det.”

Det tog kanske två minuter. Vi justerade greppet, pratade lite om tajming och testade igen. Sedan var det inte mer med det.

Men efteråt slog det mig att just de där orden nog är bland de modigaste jag hör i gymmet.

Inte för att de är ovanliga. Tvärtom. Jag hör dem ganska ofta. Men för att de kräver något som många av oss verkar ha svårare och svårare för ju äldre vi blir.

Att erkänna att vi inte kan.

När vi är barn är det nästan hela vår tillvaro. Vi frågar varför himlen är blå, hur man knyter skorna och varför vuxna gör som de gör. Vi räcker upp handen i klassrummet, ställer frågor och tänker inte särskilt mycket på om någon skulle tycka att de är dumma.

Sedan händer något.

Vi blir vuxna och börjar tro att vi borde ha svaren. Att vi borde förstå direkt. Att det är bättre att nicka lite osäkert än att räcka upp handen en gång till.

Jag vet inte riktigt när det där skiftet sker, men jag tror att de flesta av oss känner igen det.

Vi vill gärna framstå som kompetenta. Vi vill inte vara den som sinkar gruppen eller den som behöver få något förklarat en gång till. Och kanske är det därför så många går omkring och försöker lösa saker själva, långt längre än de egentligen behöver.

Det märkliga är att min erfarenhet säger precis tvärtom.

De människor som utvecklas mest – i träning, på jobbet och i livet – är sällan de som kan mest från början. Ofta är det de som är tillräckligt trygga för att ställa en fråga till. De som vågar säga att de inte förstod. De som ber om feedback, inte för att de måste, utan för att de vet att de fortfarande har saker kvar att lära.

Jag tror faktiskt att det finns en stor frihet i det.

Att slippa låtsas.

Att få vara nybörjare, även som vuxen.

För om vi hela tiden försöker bevisa att vi redan kan, lämnar vi väldigt lite utrymme för att faktiskt lära oss något nytt.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att coacha.

Inte för att jag får lära ut tekniker eller rätta detaljer i ett lyft, utan för att jag får se de där små ögonblicken när någon väljer nyfikenhet framför stolthet. När någon bestämmer sig för att det är viktigare att utvecklas än att verka duktig.

Det är märkligt egentligen.

Vi pratar ofta om mod som något stort och dramatiskt. Som att stå på en tävlingsarena eller göra något som ingen annan vågar.

Men jag undrar om mod oftare ser ut så här.

Att ställa en fråga.

Att be om hjälp.

Att säga: ”Kan du visa mig igen?”

För kanske är det just där all utveckling börjar.

/Carro, delägare och coach på CrossFit 749.